Ett långt inlägg om det värsta som hänt min familj!

 

Jag har aldrig brytt mig om skrock. Som ex krossad spegel , går inte under stegar, svart katt över vägen , fredag den 13e osv. Men nu  berör det mig mycket, fredagen den 13e kommer alltid beröra mig nu  och jag kommer vara livrädd varenda gång det inträffar. 

Det hela började Fredagen den 13e December 2013. En dag som fick mitt liv att stanna , en dag jag bara vill glömma men aldrig kommer lyckas. Den värsta dagen i mitt liv. 

- jag jobbade kväll, hade det jätte lugnt och va hemma på rast. Pappa ringer mitt under mitt ätande av maten, tyckte det va jätte konstigt för han ringer aldrig när jag jobbar. Hör på hans röst att något har hänt, han låter helt förstenade,  förstörd, helt borta i rösten. "- jag och sibbe (min storebror) är på akuten på mamma."

Jag minns att mitt hjärta stannade och jag fick knappt fram ett ord. Pappa fortsätter efter en liten stund och säger att mamma ligger med behandling och läkare undersöker henne och de väntar på röntgen. 

Det tar en liten stund innan han säger vad det är som hänt. "-Mamma blev plötsligy jätte yr och la sig ner sen började och svamla och snubbla på orden." Då började jag ana vad som hänt men va ändå tvungen att höra det.

"-Mamma har fått en stroke." 

Jag trodde seriöst att jag skulle dö. Min mamma? Hon ligger ju inte ens i riskzon?? och jag blev så arg på pappa, varför sa han så? Tyckte han va totalt värdelös på att ge besked just då, kunde inte storebror ringt ist? Nu i efterhand har jag ju givetvis förstått att pappa vart så ledsen och förstörd för att ge beskedet men då vart jag så otroligt arg på honom. 

Vi la på telefonen och jag åkte direkt hem till farmor o farfar och jag bara grät. Jag fick knappt fram ett ord men sen fick jag fram att mamma ligger på sjukhuset och fått en stroke.  Vi bara satt där , sen blev jag tvungen att åka och jobba igen. Efter jobbet ringde mamma, hon hade fått komma upp på en avdelning för strokepatienter. Jag bara grät och sa att hon skulle komma hem. Vi pratade bara några få minuter sen började hon tappa talet igen och fick ringa på hjälp. 

Den natten sov jag inte allt mycket. Jag skulle jobba dagen efter och hade inte hunnit få in en vikarie så fick gå. När mina  jobbarkompisar kom brast jag ut i gråt och sa att mamma mår dåligt. Till slut fick jag ut vad som hänt och vi satt en stund innan vi började med arbetet.  Fixade en vikarie till dagen efter så jag kunde åka till mamma. 

Söndagen - ingen annan fick åka till mamma då , ingen ! Det va bara jag och pappa som åkte och ingen hade fått besöka henne innan eller efter. Det skulle bara vara vi ! Själviskt jag vet men ville att mamma skulle orka träffa oss sen vila så hon fick komma hem.

 

På onsdagen fick lilla mamma komma hem igen,  trött och väldigt medtagen. Order att endast vila!! Vilket inte vart så lätt när mamma är den som inte gillar att bara ligga och vila hela tiden. 

 

Julen tog jag morfar pia och pappa hand om det mest. Vila mamma ! Men det blev en fantastisk jul ändå, det viktigaste var att mamma va hemma. 

 

Idag 28 januari mår mamma bättre. Fortfarande väldigt trött men minnet är dåligt.  Hon skriver på lappar för att komma ihåg och vi påminner henne. Nu är hon själv hemma när pappa jobbar och lillebror i skolan men telefonen är en superbra uppfinning och jag brukar åka till henne när jag har rast, helt okej med min chef. Och är jag ledig åker jag till henne stundvis. 

Jag är livrädd varenda sekund att det sk hända mamma något mer, mamma är mitt liv och den bästa som finns. Vad skulle jag göra utan henne. När vi åkt till stan eller något så blir jag livrädd om jag kanske inte ser henne. Måste se henne varenda sekund, får panik om hon inte är i sikte.  Hon tycker jag är larvig och bara flinar åt mig men paniken sätter igång på 1 millisekund. 

 

Folk har alltid sagt att "ta vara på livet för det kan ändras på sekunden". Det har jag aldrig tagit in riktigt för jag har aldrig varit i närheten för det mesta som hänt har man kunnat välja över men detta kom som som en bomb och inget vi kunde hantera och ha makt över. Stroken styrde våra liv helt. Vi hade ingen makt alls, helt maklösa är vi. Att en person du älskar så mycket och betyder så mycket drabbas av något så allvarligt och du kan inte göra ett skit. Det enda du kan göra är att vänta. Vi väntar än idag och det är hemskt. Jag har alltid haft svårt för att gråta men nu gråter jag ofta för jag är så himla rädd. Folk förstår inte som inte har varit där, dom som inte har varit med om drt förstår ingenting ! Och blir så himla arg på folk som säger att tänk positivt, det kommer bli bra, som tycker jag är barnslig som måste ha koll på mamma till 100 procent.  Jag blir totalt vansinnig! Ni har ingen aning. Det är en ständig rädsla och panik, du kommer inte ifrån den hur du än gör och vad du än gör.

Det va det värsta jag varit med om, och jag önskar inte ens min värsta finende att gå igenom detta.

så fina ni, ta vara på varandra och livet, det KAN ändras på 1 sekund. Tro mig jag vet.

Jag önskar av hela mitt liv att min fina älskade underbara mamma blir helt återställd. ♥♥♥